På universitetens forskningslaboratorier görs ständigt nya framsteg kring bioteknik och genteknik. Men vid sidan av detta växer det fram en rörelse som kallas sig biopunk. Amatörforskare som sitter hemma på sin kammare och klipper och klistrar med den genetiska koden.
Detta möjliggörs av att tekniken blivit så lättillgänglig att man kan göra mycket med enkla självbyggda eller billiga apparater och bakterier och gener som kan köpas och säljas på öppna marknaden.
Utövarna är en blandning av högutbildade akademiker med förkärlek för amatörvetenskap och hackers som ser DNA-koden som en ny kod att knäcka och modifiera.
Den mest kända inom området kanske är Meredith Patterson. Meredith är bl.a. programmerare och bioinformatiker med doktorsexamen i datavetenskap, men även SF-författare och radioamatör. Meredith Patterson var fram till 2011 gift med cyberpunkaren Len Sassaman som den 3 juli 2011 tog sitt liv. År 2010 höll Patterson ett berömt föredrag, A biopunk manifesto på UCLA, iklädd svart lädertrenchcoat och motorcykelboots på en konferens kallad ”Outlaw biology”. A biopunk manifesto gick ut på att vetenskaplig forskning är en demokratisk rättighet. Alla måste ha rätt att få forska kring sina egna kroppar. Den biologiska källkoden, kunskapen och redskapen ska vara fria.
Biopunkarna verkar för att sprida både kunskap och utrustning till den stora massan och utnyttja kraften av citizen science igen. Biohackarnas forum på nätet är bl.a. biopunk.org, DIYbio och OpenWetWare, men det finns också öppna biotekniklabb där intresserade amatörbiologer kan träffas och utbyta erfarenheter och använda gemensam utrustning.
OpenWetWare startades av bioingenjören och biohackerstjärnan Drew Endy som jobbar vid Stanford University. För att göra biotekniken mer effektiv har Drew Endy även uppfunnit BioBrick, en standard för genetiska delar där olika gener är tydligt beskrivna och lätt kan sättas ihop. Gener med olika genetiska egenskaper och funktioner kan sättas ihop till en förutsägbar fungerande enhet, som en slags levande genetisk krets och som sedan kan integreras i t.ex. en bakterie.
Ett exempel på ett öppet labb är biocurious i Silicon Valley. Nya medlemmar får en kort säkerhets- och introduktionskurs och kan sedan använda avancerad bioteknikutrustning. Men för den som vill ha sin egen utrustning finns t.ex. PCR-maskiner som säljs i byggsats för ett par tusen kronor. En PCR-maskin är en DNA-kopiator som som används för att framställa stora mängder av en önskad DNA-sekvens. Den kallas open PCR och är konstruerad av bioingenjören Tito Jankowski. Man kan även ladda ner ritningarna från Jankowskis hemsida och modifera eller bygga själv från grunden.
Företaget BioFab har börjat producera urval av precisa och standardiserade biologiska delar, med biologisk öppen källkod som ska vara fritt tillgängliga. Syftet är att snabba på den biologiska utvecklingen och göra den billigare.
Även GlaxoSmithKline har öppnat upp delar av sin databas med kemiska föreningar med hopp om att någon ska kunna använda dem för att hitta ett bodemedel mot malaria.
Vid det amerikanska universitetet MIT hålls årligen VM i syntetisk biologi, iGEM (international Genetically Enginered Machines) med hundratals lag från hela världen.
Även om biopunkarna inte har något ont uppsåt finns det de som menar att de utgör en risk i samhället. Roger Roffey, analytiker på totalförsverts forskningsinstitut ser t.e.x. en risk med att biopunkarna får tillgång till den genetiska kartan för vissa smittoämnen, och sedan lyckas bygga ihop dem. Det finns både en risk att de skadar sig själva eller att något läcker ut eller att andra utnyttjar det som tagits fram i ej avsedda syften.
Lämna ett svar